Google

I Italien (Milano) har ett antal chefer för Google dömts till straffansvar efter att en videosnutt lagts upp på Google video, en film som visade en funktionshindrad person som utsattes för övergrepp av några ungdomar samtidigt som en större grupp ungdomar stod vid sidan om och tittade på.  Google-cheferna undgick ansvar för förtal men fälldes för integritetsintrånget. Till fängelse, sex månader.

Milano-fallet är ett av många. Google står inför ett antal ansvarsutmaningar idag. Don’t be evil, Googles motto, ger inte mycket vägledning när affärsmodellen utmanas i grunden av motstående intressen. Mottot kan måhända ge en indikation när det gäller att samarbeta med Kina. Men när de etiska avvägningarna rör yttrandefrihet i förhållande till integritetsskydd i ett fall rörande live-sända bilder från gator inom ramen för Google Street View blir man knappast hjälpt av den etiska truismen att man inte bör vara ond.

Googles ansvarsutmaningar är underskattade och diskuteras betydligt mycket mindre i Sverige än i andra länder. Det är dock inte så konstigt. I svensk rätt får integritetsskyddet ofta vika för yttrandefriheten (i vidast tänkbara mening) och Google kan räkna med att sitta betydligt säkrare i båten i svensk rätt. Det går dock att tänka sig att andra kan bli ansvariga för de integritetsintrång som Google kan göra sig skyldigt till. Det kan i förlängningen få betydligt större konsekvenser för företaget än om det funnits en fungerande integritetsdiskurs till förmån för de som anser sig drabbade även i svensk rätt.

Åtminstone tre integritetsproblem som hänger samman med Googles tjänster torde kunna få rättsliga implikationer.

Google searchs cachning av information. Google sparar enorma mängder privat data kopplade till våra sökningar. Denna datainsamling har av en privacy-forskare beskrivits som det största integritetshotet i världshistorien.

Google Street View. I stora delar av Europa har Google Street givit upphov till hätska debatter. Google Street fungerar litet som hitta.se och lägger ut bilder på gator och annat. Bilder som delvis samlats in genom att Google skickat ut bilar som helt enkelt fotograferar. I förlängningen så antas Google Street också kunna användas till live feeds från olika platser som kan kombineras med möjligheten att göra historiska sökningar – att man skall kunna utifrån en rumsangivelse kunna söka efter bilder från olika tidpunkter. Det talas ibland om ”omniveillance” – det fullständiga övervakningssamhället.

Google Video. Rörliga bilder på Google Video kan, på samma sätt som Youtube, innebära betydande integritetsintrång. Särskilt påtagligt blir det när bilderna tagits olovligen eller utan den avbildades vetskap.

Det går att identifiera även andra integritetsproblem med Googles applikationer. Till viss del är problemen helt enkelt en effekt av att Google blivit så stort – själva omfattningen av Googles verksamhet genererar särskilda integritetsöverväganden. När data aggregeras skapas integritetsproblem som inte hade betraktats som sådana om informationen inte samlats ihop eller samordnats på det sätt som det till exempel görs i kartläggningen av våra Google-sökningar. Googles genomslag innebär i sig en utmaning för deras motto att inte vara ”evil” – går det att förbli det hyggliga företaget om det griper in i all vår kommunikation och påverkar själva uppfattningen om vad det innebär att kommunicera?

De rättsliga aspekterna av dessa integritetsproblem är svåra att fånga in, delvis eftersom integritetsskyddets reglering återfinns inom så olika rättsområden, delvis eftersom det först är under senare tid som en integritetsdiskussion på riktigt fått fart i svensk rätt genom Europakonventionens allt större betydelse. De tydligaste ansvarsriskerna när det gäller Google och dess företrädare torde utgöras av Google Street View, där det är företaget själv som står för integritetsproblemet – snarare än att fungera som verktyg för andra människors integritetsintrång. Men i realiteten så är även denna verksamhet svårfångad i svensk rätt.

Vilket ansvar kan då komma ifråga? Det är svårt att säga in abstracto. Beroende på vad som konkret hänt kan ett antal regler aktualiseras. Under vissa omständigheter kan ansvar för ärekränkning, förtal närmare bestämt, kunna komma ifråga även om det sannolikt är sällan. Skadeståndsansvar för ekonomiska skador kan under vissa omständigheter bli aktuellt.

Det mest intressanta är emellertid, som jag ser det, ansvaret för de integritetsproblem som Googles tjänster medför som kan drabba andra än Google självt, eller Googles företrädare själva. Genom Europakonventionen har även svensk rätt fått en allmän integritetsskyddsregel (art. 8) och genom NJA 2005 s. 462 har Högsta domstolen konstaterat att kränkningar av de rättigheter som vi genom konventionen åtnjuter kan bli ansvarsgrundande för staten även om det inte är staten som kränkt rättigheterna. Det hänger samman med art. 13 i Europakonventionen, som kräver av de nationella rättsordningarna att de skall tillhandahålla effektiva rättsmedel till förmån för den som kränkts.

Konkret innebär detta att den svenska lagstiftaren har en skyldighet att tillhandahålla ett juridiskt verktyg för att vi skall kunna få upprättelse eller kunna utkräva sanktioner.  Om användandet av Googles tjänster medför ett intrång i mitt privatliv så måste lagstiftaren ge mig ett verktyg som jag kan använda för kräva ut ansvar av Google. Gör inte lagstiftaren det blir staten ansvarig, skadeståndsskyldig. Saken är dock den att vi vet att det finns ett underskott på sådana verktyg i svensk rätt. Vi kan nog också anta att det kan finnas ett antal användningar av Googles tjänster som potentiellt kan innebära sådana integritetsintrång som art. 8 inte tillåter.

Konsekvensen kan alltså bli att staten får betala för Googles integritetsintrång.  Och i detta läge kan man skissera följande scenario. Ponera att ett antal personer upprörs av att Google spritt information om deras privatliv på något sätt och att de dessutom stört sig på att Google tjänar pengar på att sprida sådan privat information. (Vilket företaget ju gör, på sätt och vis.) Google är i Sverige, mer än i många andra länder, skyddade genom det svaga integritetsskyddsregelverket. Personerna beslutar sig därför för att gå samman och stämma staten genom en grupptalan. Staten blir ansvarig för bristerna när det gäller att tillhandahålla rättsliga verktyg för de som drabbats. Med tanke på Googles omfattande verksamhet och deras tjänsters inflytande i alla aspekter av våra digitala liv kan vi nog anta att om något sådant här mål får gehör så kommer andra mål följa efter. I ett sådant läge kommer lagstiftaren att behöva fundera över hur lagstiftningen skall ändras så att inte skattebetalarna blir ersättningsskyldiga för Googles integritetsintrång. Sådana lagstiftningsreformer skulle nog Google inte vilja se.

Det här kan låta litet spekulativt. Det är ännu något spekulativt. Men samma slags ansvarsfrågor som aktualiserats i många andra länder när det gäller Googles verksamhet kommer förr eller senare aktualiseras även här. I svensk rätt har Google i nuläget ett bättre skydd för sådana ansvarsutkrävanden än i andra rättsordningar.

I förlängningen kan man dock fundera över om inte bristerna i det svenska integritetsskyddet dock snarast kommer att innebära en belastning för Google. Eftersom det inte idag finns möjligheter att utkräva ansvar från den som ansvarar för verksamheten som i sig medför integritetsproblemen på det litet mjuka, avvägande sätt som många andra rättsordningar tillhandahåller kommer nya ansvarsregler i sådana fall behöva skapas. Och sådana när nya ansvarsregler skapas kan det bli mer ingripande för ett företag som Google än om vi haft tillräckliga integritetsskyddsmöjligheter inom ramen för de traditionella ansvarssystemen (särskilt skadeståndsrätten).

Annonser
Publicerat i integritet | Märkt | Lämna en kommentar

Fotograferingsförbud

På Kungsgatan i Stockholm ligger ett klassiskt konditori som heter Vetekatten. På Vetekatten kan man avnjuta några av Sveriges bästa bakverk. Deras bakelser är utsökta.

Vetekatten blev emellertid känt även av en annan, mindre smaklig anledning, nyligen. En 41-årig man från Värmdö hade placerat kameror inne på toaletten på kaféet. Över hundra kvinnor blev i smyg filmade. Mannen som placerat ut kameran åtalades för sexuellt ofredande. Men mannen friades. Att smygfilma någon på toaletten var nämligen inte kriminaliserat. Det fanns inget förbud mot att göra smygporr på kaféer.

Högsta domstolen hade strax innan Vetekatten-fallet konstaterat att det inte finns något förbud mot bildupptagning ens i de mest privata sammanhang. I HD:s fall var det fråga om en man som hade låtit installera en videokamera i en lägenhet som han tidigare bott i med sin dåvarande sambo. Videokameran, som var försedd med rörelsedetektor, filmade den tidigare sambon när hon hade intimt umgänge med sin nya partner. En uppgiven Högsta domstol tvingades att frikänna mannen från ofredandeåtalet, eftersom brottet ofredande inte kunde anses täcka smygfilmningar. Inte heller fanns det något annat lagrum som kunde medföra straffansvar.

HD uttryckte stark kritik mot lagstiftaren för bristerna i strafflagstiftningen. Sådan kritik är ovanlig, men så är också lagstiftningens skydd för rätten att få vara ifred den kanske största svagheten i det svenska rättighetsskyddet. Sedan 1960-talet hade behovet av ett skydd för rätten att få vara i fred från uppmärksamhet på platser som sängkammaren, omklädningsrummet eller badrummet, varit känt. Domstolarna har sedan länge beklagat sig över det hål i lagstiftningen som gör det möjligt att installera kameror på insidan av toalettstolar på kaféer.

Att det är ett hål i svensk rätt är uppenbart. I avvägningen mellan Värmdöbons intresse av att få filma främmande personers underliv, och dessa personers intresse av att få slippa bli smygfilmade i underlivet, är det självklart att Värmdöbons intresse väger lätt. Det är dessutom så att svensk rätt har en skyldighet att tillhandahålla rättsliga regler för att skydda varje människas rätt till en privat sfär, en sfär där man kan räkna med att få vara ifred. Det är en skyldighet som den svenska lagstiftaren har tagit alltför lätt på tidigare.

För några år sedan presenterades i rapporten Privacy and Human Rights en värdering av integritetsskyddet i olika europeiska länder. Sverige kom på näst sista plats; enbart Storbritannien hindrade oss från att knipa jumboplatsen.

Det har alltså tagit tid. Men till slut har regeringen lagt ett lagförslag som kriminaliserar smygfotografering i privata sammanhang. I framtiden kommer det alltså inte vara tillåtet att fotografera människors toalettbesök med dold kamera på kaféet Vetekatten eller att rigga rörelsedetektorstyrda filmkameror i sängkammaren hos ex-sambon.

Lagförslaget gäller även integritetskränkningar på andra platser än toaletter och omklädningsrum. För att fotografering på allmän plats ska vara straffbar krävs dock att det sker på ett sätt som är ”påträngande, närgånget eller dolt och ägnat att allvarligt kränka den enskildes personliga integritet som privatperson”. Här krävs det att handlingen förutom att vara integritetskränkande också är allvarligt integritetskränkande, samt att agerandet är påträngande eller liknande. För båda formerna av fotografering gäller att ansvar inte föreligger om agerandet var försvarligt.

Få lagförslag framstår som så rimliga som detta. Det enda konstiga är att det tagit sådan tid. Den första regeln innebär att oförsvarliga smygfotograferingar på toaletten kriminaliseras. Den andra regeln innebär att oförsvarliga smygfotograferingar på allmän plats kriminaliseras om de skett på ett påträngande sätt och det dessutom finns en särskild risk för att integritetsskadan blir allvarlig.

Det är mot denna bakgrund förvånande att se den kritikstorm som förslaget drabbats av. I diskussionen om förslaget har det talats om att journalister borde vara undantagna förbudet. Ett sådant undantag är naturligtvis orimligt. Journalister kan inte ges särskilda privilegier att kränka människor.

Däremot kan ett journalistiskt ändamål göra att en integritetskränkning ska anses försvarlig. Den typen av försvarliga integritetskränkningar lämnar lagförslaget också öppningar för. Smygfotograferingar är således straffria om de är försvarliga, och ett granskande syfte kan vara en faktor som gör fotografering försvarlig. Men om en fotografering inte är försvarlig och om den skett på ett påträngande sätt som medför en risk för allvarlig integritetsskada ska även journalisten fällas till ansvar.

En särskild invändning är att fotografer ”på fältet” kan få svårt att göra bedömningen av om ett fotograferande är tillåtet eller inte. Det kan finnas en risk för självcensur i det läget, har det sagts. Men när är det egentligen den självcensuren kan bli aktuell?

Bara när fotografen själv upplever att hennes agerande är påträngande, närgånget eller dolt, ägnat att orsaka offret en särskilt allvarlig kränkning och det dessutom kan betraktas som oförsvarligt. Om journalister behöver en lagstiftning för att fundera över om det är rimligt att fotografera någon under sådana omständigheter är det uppenbart att etiken behöver få litet hjälp på traven av juridiken.

Det är viktigt att komma ihåg är dock att lagförslaget inte i sig tar sikte på journalister. Det tar sikte på alla slags oönskade kränkningar. Den fråga som vi bör ställa till de journalister som vill förhindra lagförslaget från att bli verklighet är därför denna: Är det verkligen rimligt att just deras oförsvarliga integritetskränkningar ska förhindra upprättelse för alla de människor som kränkts av andra än journalister?

Publicerat i integritet | Märkt | Lämna en kommentar

Svensk yttrandefrihet, utländsk ”yttrandefrihet”

Yttrandefrihet i andra länder, särskilt i tredje världen, är en ständig källa till diskussion i Sverige. Ta två fall som med styrka mobiliserat yttrandefrihetsengagemang. De gripna svenska journalisterna i Etiopien betraktas i den svenska diskussionen som en pressfrihetsfråga – en frihetsfråga som ligger yttrandefriheten nära. – och har givit upphov till omfattande kampanjer. Kampen för Dawitt Isaaks sak har varit en av kultursidornas mest frekventa samtalsämnen. Två viktiga stridsfrågor. Yttrandefriheten står högt upp på prioritetslistan när svenska debattörer vill dra en lans för att göra världen bättre.

Men, nota bene: Världen. Det är yttrandefriheten i andra länder som dominerar vårt intresse. Det är delvis helt i sin ordning. Åtskilliga länder, särskilt i diktaturer, har enormt mycket mer att arbeta med för att åstadkomma en fungerande yttrandefrihet än Sverige. Vi är inte lika goda kålsupare. Jag vill inte låta påskina att Sverige har yttrandefrihetsproblem av det slag som präglar Nordkorea eller Kina. Men att Sverige inte är Nordkorea ur yttrandefrihetssynvinkel betyder inte att vi är utopia. Och här finns det anledning till självrannsakan. Det finns nämligen många som verkar tro att Sverige är utopia, att den svenska yttrandefrihetsregleringen är slutpunkten på en legalistisk civilisationsutveckling där tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna utgör den bästa av världar.

Yttrandefriheten i Sverige har starka och stolta traditioner, brukar det sägas. Det rättsliga skyddet för yttrandefriheten och särskilt tryckfriheten är unikt i sin historia och i sin omfattning. Det är en historieskrivning som upprepas i den senaste statliga utredningen på området, Ny yttrandefrihetsgrundlag?, som presenterades i slutet på oktober 2010. Påståendet brukar förenas med ståndpunkten att det är en tradition som vi bör måna om, att vi bör värna om vår starka svenska yttrandefrihetstradition. Problemet är dock att historieskrivningen inte stämmer. I vissa avseenden har vi inte alls ett starkt yttrandefrihetsskydd i svensk rätt. Tvärtom.

I yttrandefrihetskommitténs betänkanden identifieras sex grundbultar i den svensk yttrandefriheten. Enbart någon enstaka av dessa grundbultar – litet beroende på hur man räknar – har direkt att göra med skyddet för yttrandefriheten som frihet, som rätten att få yttra sig (utan sanktioner). Grundbultarna är därutöver av processuellt slag – hur och på vilket sätt yttrandefriheten ska fungera.

Därtill har vi de speciella reglerna om meddelarfrihet, som kan sägas vara delvis regler om friheten att få yttra sig (friheten att få bryta sekretess till exempel), men som också är regler om access till information (reglerna syftar till att skapa förutsättningar för medias genomlysning av förvaltningen). Sammantaget ger dessa regler ett starkt skydd för medierna. Det är naturligtvis en essentiell aspekt av ett yttrandefrihetsskydd. Men när det gäller yttrandefriheten i sin kärna är finns det hål i grundlagsskyddet. Stora hål. Hål som inte diskuteras.

Ta mangadomen. I mangadomen dömdes en man för barnpornografibrott efter att i sin verksamhet som översättare av serier innehaft serier från Japan där figurer tecknats i sexuella positioner. Vi har hets mot folkgrupp-lagstiftningen, som kan medföra att människor döms till straffansvar efter att ha haft hakkors på kläderna. Vi har undantaget för upphovsrättsligt skyddade verk, som innebär att om någon uttrycker sig på ett sätt som utnyttjar en annans upphovsrättsligt skyddade rättighet så finns det inget skydd alls enligt tryckfrihets- eller yttrandefrihetsgrundlagarna.

Hål i yttrandefriheten, alltså. Stora hål.

Vi har ett väldigt starkt skydd för etablerade media i svensk rätt. Det är viktigt. Pressens starka ställning utgör en essentiell komponent i en frisk demokrati. När det gäller yttrandefrihet i allmänhet – och särskilt när det gäller yttrandefrihet för kontroversiella yttranden utanför mediernas skyddszon – är det däremot direkt falskt att påstå att den är stark. Yttrandefrihetsskyddet bortom mediehusens kanaler har ofta ett svagt skydd i juridiken, och saknar uppbackare i debatten. Aftonbladet har både lagstiftaren och opinionen bakom sig när tidningen publicerar namnuppgifter på kända personer som misstänks för brott. Men när, säg,  en tjänsteman uttalar sig olämpligt om sexualbrott kommer ingen ihåg yttrandefriheten.

I Hillegren-affären hade en åklagare, Rolf Hillegren, uttalat sig om en våldtäktsdom efter att ha blivit uppringd av SvD. Hillegren sade till tidningen att i vissa fall våldtäkter snarast borde betraktas som ”en ordningsförseelse”. Det ledde till kritik, omfattande kritik. Kritiken inleddes i de sociala medierna. Stämningarna piskades upp på Twitter och i bloggosfär. Inom några dagar spred sig debatten vidare till de etablerade medierna.

Kritiken kan man anse var berättigad. En våldtäkt är aldrig en ordningsförseelse. Men det ledde förutom kritik också till att Hillegren petades från vissa av sina arbetsuppgifter som åklagare. Åklagarens chef beslutade att Hillegren inte längre skulle handlägga sexualbrottmål. Åtgärden var enbart en reaktion på uttalandet till tidningen. Det fanns inga påståenden om att Hillegren misskött sitt arbete.

I den hastiga utvecklingen kom ingen ihåg en av den svenska tryckfrihetens grundbultar. Hillegren har nämligen meddelarfrihet. När han petades från sina arbetsguppgifter så utsattes han för en sanktion, från hans arbetsgivare, för att han givit uttryck för en åsikt i media. Åtminstone framstod det så. Icke desto mindre applåderades petningen av många. Sveriges största morgontidning, liberala Dagens Nyheter, gladdes åt sanktionen på sin ledarsida. Professor emerita Madeleine Leijonhufvud skrev redan innan på Svenska Dagbladets debattsida att Hillegren måste bort. Med undantag för f.d. justitieministern Gun Hellsvik lyste yttrandefrihetsaspekten med sin frånvaro i debatten kring Hillegren-affären.

Ingen stod upp för åsiktsfriheten eller meddelarfriheten när det blåste kallt.

Det är dags att kliva ned från de höga hästarna.  Om Sverige ska kunna mäta sig med de rättsordningar som faktiskt har ett starkt skydd för yttrandefriheten i stort, inte bara för mediernas yttranden, så måste den rättsliga traditionen omregleras i grunden. Det kommer knappast ske i den närmaste framtiden, trots att det idag finns ett gyllene läge. Men då ska vi inte heller framträda som om vi är ett föredöme för omvärlden.

Det finns yttrandefrihetskamper långt borta – och det finns yttrandefrihetskamper hemma. Ett återkommande mönster är att normativa konflikter blir mer komplicera och svårhanterbara ju närmare man kommer den och ju mer nyanserat de betraktas. Det är lättare att engagera sig för Dawitt Isaak än i  den svenska yttrandefrihetsdebatten. Vi vet inte ett dugg om rättssystemet i Eritrea. Den svenska yttrandefriheten, däremot, är välkänt komplex – det är en väldig massa för och emot som tornar upp vid varje vägskäl. Fotograferingsförbud i privata sammanhang? Svåra avvägningar mellan informationsaccess och integritet dyker upp som ett brev på posten. Men när man griper en journalist i ett annat land långt borta framstår saken ofta som enklare. Hen måste friges, helt enkelt. Bara i diktaturer låser man in journalister. Primitiva typer, de där borta.

Det här kan man ju fundera litet på medan en ny yttrandefrihet formeras. Vad kräver vi av andra länder, och vad kräver vi av oss själva? Är vi snabbare med att kritisera andra rättsordningar än vår egen – och är i så fall våra bedömningar av den andra rättsordningen tillräckligt väl grundade för att våra bedömningar ska vara rättvisa?  Vad krävs för att svensk rätt ska leva upp till ryktet om en stark yttrandefrihet på riktigt?

Publicerat i yttrandefrihet | Märkt | Lämna en kommentar

Möjliggörande, omöjliggörande och censur

Censurförbudet ligger i kärnan av yttrandefriheten. Förhandsgranskning i kombination med en möjlighet att kunna förhindra någon att komma till tals är antitesen till yttrandefrihet.

Censurförbudet är en central aspekt av den svenska yttrandefrihetslagstiftningen. Censurförbudet är dessutom en aspekt av yttrandefriheten som utgör en gemensam nämnare för västerländska rättsordningar. Vår speciella processordning och meddelarfriheten kan framstå som aparta inslag i en yttrandefrihetsreglering i andra rättsordningar.

Censurförbudet, däremot, torde sällan ge upphov till förvåning. Det är centrum i det demokratiska solsystemet. Själva kärnan av det rättsliga skyddet för yttrandefriheten.

Censurförbudet är, tror jag, mer än andra aspekter av yttrandefrihetskomplexet förknippat med den horisontella relationen mellan stat och individ. Det är den offentliga övermaktens censur som förbudet träffar. Förhandsgranskning av böcker, tidningar och filmer, som utförs av statliga organ, är de omedelbara associationerna.

Det är alltså ovanliga saker i mogna demokratier. Det förekommer i och för sig. När det gäller granskning av information som ska tillställas barn är det inte så ovanligt med begränsningar också i form av förhandsgranskning. Men censur av information till vuxna är väldigt ovanligt. Det kan dock vara värt att påminna om att Sverige avskaffade vuxenfilmcensuren, världens äldsta filmcensurreglering, så sent som år 2010 (men då hade den inte använts sedan Casino klipptes ned 1995 – en censur som fick regissören Martin Scorsese att reagare starkt).

Det är framför allt när makten att förhandsgranska och begränsa ligger hos staten eller någon företrädare för det allmänna som  ordet censur brukar användas. Ur själva frihetssynvinkeln, möjligheten att få yttra sig fritt i den egentliga bemärkelsen, kan emellertid även privaträttsliga subjekt (företag, andra människor, föreningar) agera censor.

Om jag fysiskt håller för munnen på min kollega varje gång hon försöker yttra sig censurerar jag henne. Det har inte samma moraliska eller rättsliga relevans som när det är offentliga institutioner som censurerar, men ur frihetsperspektivet i en mer konkret bemärkelse kan det privata censurerandet ha samma praktiska betydelse.

När det gäller skyddet för yttrandefriheten, och i synnerhet när man talar om det rättsliga skyddet för yttrandefriheten, är det den offentliga censuren som är den självklara fienden. Min mun över din mun är förstås inte tillåten i normala fall. Det kränker förutom din yttrandefrihet mer uppenbart också din fysiska integritet, din fysiska person. Sådana kränkningar hanteras inom ramen för vanliga straffrättsregleringar. Det betraktas alltså sällan som en sak som förtjänar det särskilda konstitutionella skydd som vi anser att yttrandefrihet fordrar.

Det här är en iakttagelse som kan göras mer eller mindre generellt. Det handlar inte bara om handen på munnen utan över huvud taget om horisontella yttrandefrihetskränkningar. Sådana kränkningar är i allmänhet förbjudna. Men det kallas sällan censur. Och, vidare, den särskilt upphöjda formen av förbud som offentlig censur faller under uppställs inte för den privata.

För att uttrycka det tillspetsat på gränsen till missvisande: Censurförbud är något för staten och de offentliga organen. För privaträttsliga subjekt räcker det med vanliga handlingsregler.

När de svenska tidningarnas ansvariga utgivare ändrade sina regler för kommentarsfälten kritiserades det aggressivt av personer, främst anonyma personer, inte sällan personer som menar att deras negativa åsikter om invandringspolitik eller jämställdhetspolitik motarbetas av ”systemet”, som också anklagade utgivarna för att ägna sig åt censur när förhandsgranskning infördes. Det var något som många skrattade eller log överseende åt. Även jag. Det är ingen mänsklig att få skriva negativa saker om muslimer på Aftonbladet.se. Censurordvalet uppfattades som missvisande och fånigt i sammanhanget.

Denna karakteristik tror jag träffar föreställningarna om censurförbudets funktioner och placering i det rättsliga systemet. Historiskt är det inte så märkligt. Censurförbudet har som skyddsobjekt kommunicering av information. Särskilt i formen av tidningar, böcker eller, senare, radiosändningar, filmer och tv . En av huvudtankarna bakom ett förbud mot censur är att det lägger hinder i vägen på just kommunikationen.

Det är spridningen av en bok, inte t.ex. skrivandet av den, som en censur primärt tar sikte på. Filmcensuren förhindrade således mig från att se de scener i filmen Cobra (med Sylvester Stallone) som jag helst ville se när jag var 15 år gammal. Men den förhindrade inte Sylvester Stallone eller filmbolaget från att spela in filmen.

Traditionellt har staten och det allmänna haft stark kontroll över kommunikation av detta slag. I Sverige så satt staten på makten över såväl posten som telefonin genom postverk och televerk. Filmindustrin var förvisso privat, men lätt att kontrollera till följd av tidigt utvecklade de facto-oligopol. När staten har kontrollen över kommunikationen genom att äga eller fullständigt kunna ha insyn i kommunikationskanalerna är det naturligt att fokusera de yttrandefrihetsrättsliga skyddsmekanismerna till den offentliga censuren. Men det ser ju helt annorlunda ut idag.

Det är inte bara det att informationsflödet är i grunden av ett annat slag idag än när censurförbudet växte fram i lagstiftningen. Det är också så att det offentliga ägandet och kontrollen har nedmonterats till, vad som för en äldre generation måste framstå som, oigenkännlighet.

I ett samhälle där det finns oändligt många, eller i alla fall tillräckligt många, alternativa informationsförmedlare blir risken för censur i allmänhet – men inte alltid – mindre påtaglig. Så länge tillräckligt många konsumenter önskar en kommunikation utan förhandsgranskning och risker att bli bortsorterad kommer man att rösta med fötterna och välja företag som står för frihet.

Problem uppstår emellertid om det bara finns ett företag. Det är lätt att rycka på axlarna åt att näthatarna inte får ösa sin galla över migrationspolitiker i Aftonbladets kommentarsfält. Det finns andra kommentarsfält. Det är lätt att starta sitt eget kommentarsfält. Det är kanske inte någon som läser mig om jag startar mitt eget kommentarsfält, men det är av begränsat intesse ur yttrandefrihetssynvinkel. Att mina yttranden inte tilldrar sig andras intresse är inte en frihetsfråga. Men när kommunikationstekniken fullständigt domineras av en aktör, ett företag, kommer frågan i ett annat ljus.

Det idag mest tydliga exemplet är Facebook. Facebook dominerar fullständigt social kommunikation av ett visst slag. Dessutom har Facebook integrerats med andra kommunikationsformer än bastjänsten. Idag krävs det ett Facebook-konto för att kommentera i många andra sammanhang på Internet och det har knutits till andra tjänster.

Om Facebook stänger av en användare så innebär det inte bara att hennes möjlighet att uttrycka sig begränsas på det sätt en avstängning från ett kommentarsfält innebär. Det är något mer. Det är en avstängning från en fullständig kommunikationsform. Det är mer som att bli utslängd från telenätet eller att bli svartlistad hos Posten för 50 år sedan (d.v.s. innan egentliga konkurrenter kom in på marknaderna och när statliga institutioner stod för verksamheten). Sådana avstängningar kan inte sägas innebära ett kommunikation fullständigt omöjliggjordes.

Det gick att kommunicera även utan telefon eller via brev 1961. Man kunde alltid resa till den man ville tala med. Man kunde alltid leverera brevet till fots. Men att inte få tillgång till den infrastruktur som dessa innebar något mer än att kommunikationen inte möjliggjordes. Att inte få tillgång till de dominerande kommunikationsverktygen innebär något mer än att inte erhålla en nyttighet. Det innebär att de facto möjligheten att få yttra sig beskärs. Om begränsningarna görs med hänvisning till innehållet i det som kommuniceras kallar vi det för censur, om det sker genom statens eller statliga myndigheters agerande. Men hur är det då med privata företag som Facebook?

En fråga på vägen rör på vilka grunder de privata aktörerna kan tänkas omöjliggöra en person från att använda deras teknik. En skillnad mellan vår tids dominerande kommunikationsteknologier och de traditionella kanalerna för kommunikation som styrdes av staten är att de privata aktörerna har större synpunkter på vad vi talar eller skriver om. Facebook bryr sig mer om innehållet i mina meddelanden än Posten. Twitter har större intresse av hur jag uttrycker mig än Televerket hade. Användarregler för de dominerande kommunikationskanalerna har åsikter om vad vi uttrycker för åsikter i betydligt större utsträckning än tidigare. Följer jag inte Facebooks regler genom att till exempel göra statusuppdateringar som uppfattas som stötande så kan jag stängas av.

Det för mig fram till min poäng. Censurförbudet är en central beståndsdel i yttrandefrihetstanken, kanske den allra mest fundamentala. Förbudet tar sikte på det offentligas ingripande i privat kommunikation. Men hur förhåller sig tanken bakom censurförbudet till det faktum att det kommunikativa klimatet idag är i grunden helt annorlunda.

Vissa företag har idag sådan ställning att de saknar egentliga konkurrenter inom det segment av den digitala kommunikation som verkar inom. Dominansen föder dessutom dominans. Antalet användare av en tjänst är ofta avgörande för vilken tjänst som uppfattas som attraktiv. Facebook är attraktivt eftersom min kusin, min kollega och den där roliga killen jag träffade på språkresan i Hastings 1986 deltar. Om Facebook filtrerar mina meddelanden, eller stänger ute mig på grund av mina kontroversiella yttranden, eller avslutar mitt konto efter att jag uttryckt kritik mot en makthavare – är det då censur? Eller, för att ställa frågan annorlunda, är det inte rimligt att de tankar som ligger bakom censurförbudet kan ge upphov till frågan om det går att ställa vissa särskilda krav på de aktörer som dominerar i ett kommunikativt segment.

Om censurförbudstanken ska antas ha relevans för privata aktörer väcks frågan om vilka konsekvenser det ska få. Det är en annan fråga än den jag ställer i detta sammanhang och den ger upphov till stora svårigheter. Om staten skulle få för sig att framtvinga ändringar av privata kommunikationsföretags användarvillkor med innebörden att de måste tillåta även andra yttranden än de idag tillåter kommer invändningen om ägarens frihet att själv kunna välja villkoren för sin produkt som ett brev på posten. (Eller som ett DM på Facebook.) Å andra sidan kan staten i allmänhet invända att Internetföretaget använder sig av och drar fördelar av en infrastruktur som staten varit med om att ta fram – kabelnät som finansierats av skattebetalarna, IT-kompetens som växt fram i offentligfinansierade undervisningsmiljöer, etc. – och det i sig medför att det går att ställa krav på att företag accepterar att ta ett medansvar för demokratiska grundvärden. Det här kan man vrida och vända på fler gånger. Men det är som sagt en annan fråga. Min huvudfråga här är mycket enklare, men ändå svårbesvarad.

Är det censur när de dominerande sociala medie-företagen styr innehållet i vår kommunikation under ett hot om sanktioner.

Publicerat i yttrandefrihet | Märkt | Lämna en kommentar

Yttrandefrihetsabsolutism och yttrandefrihetsmaximalism

”Information wants to be free.” Uttalandet är ett mantra i den digitaliserade kommunikationens tid. Informationsfrihet är för många ett självklart ideal, med vidsträckta implikationer för såväl yttrandefrihets-, integritetsskydds- och upphovsrättsreglering. Uttalandet brukar tillskrivas Stewart Brand, som sägs ha yttrat det på den första Hackers’ Conference som lämpligt nog hölls 1984.

Det sammmanhang som uttalandet gjordes i brukar inte citeras lika ofta. I sitt sammanhang blir uttalandet mindre naivt, men också mindre klatschigt: ”Information Wants To Be Free. Information also wants to be expensive. …That tension will not go away”.

Det är svårt att ta uttalanden som dessa på allvar, annat än som slagord. Det är förstås konstigt att tillskriva information en vilja. Människor kan vilja saker. Andra varelser likaså. Men information kan lika litet som en penna eller en pinne vilja något. När någon (som inte lider av vanföreställningar) säger att information vill vara fri – och någon säger det ofta – så betyder det något annat än att informationen tillskrivs en viss vilja.

Uttalandet är att förstå som en metafor. Men för vad? Här har det visat sig finnas olika tolkningar. Min tolkning är att det oftast framförs som en omformulering av det normativa påståendet att informationsfrihet är önskvärt. Påståendet utgör ett slagfärdigt sätt att uttrycka en uppfattning om ett generellt borde. Det är bra om information får vara fri.

Kanske ska slagordet betraktas som ett uttryck för något mer än ett påstående om det normativt eftersträvansvärda. Formuleringen har ett ontologiskt skimmer över sig. ”Information wants to be free” kanske också bör ses som ett uttryck för att informationsfrihet är intrinsikalt önskvärd.

När man säger att information vill vara fri så kan det tolkas som att man tillskriver information en fundamental egenskap: en strävan att få vara fri, otvungen, gränslös. Informationsfrihetens positiva status fordrar inget stöd. Den tas för given.

Brand ställer informationsfriheten mot profitintresset. Informationens frihet är ena sidan av det mynt som har drivkraften att kapitalisera på informationen på den andra sidan. Det är också denna intressekonflikt som ofta betonas i debatten om upphovrätt och informationsfrihet i digitala sammanhang. Men det finns en lika viktig intressekonflikt, nämligen den mellan informationsfriheten och de negativa effekter information kan medföra i form av integritetsinskränkningar eller andra skador som drabbar någon annan till följd av kommunicerad information.

Båda dessa typer av intressekonflikter hör till den typ av avvägningar som är legio i rättighetssammanhang. Alla friheter och rättigheter kommer förr eller senare brytas mot någon annans frihet eller rättighet. Och då krävs det en avvägning. Men i vissa sammanhang tenderar denna avvägning att glömmas bort.

I en svensk tradition har tanken på en närmast absolut frihet för information, framför allt att få sprida information (frihet i tillgång till information och ett kommunicerande skydd för informationsaccess tilldrar sig inte lika stort intresse) ansetts naturligt kunna knytas till vår syn på yttrandefrihet, eller kanske snarast till den syn som vi tror präglar vår yttrandefrihetstradition, en form av yttrandefrihetsabsolutism. En yttrandefrihetsabsolutist är inte någon som förknippar yttrandefrihet med alkoholpolitik utan en person som anser att yttrandefriheten ska vara absolut, total.

Om yttrandefriheten inte kan vara total, så ska den åtminstone vara i det närmaste total. Den senare inställningen kan betecknas som yttrandefrihetsmaximalist. En yttrandefrihetsmaximalist anser att det finns ett egenvärde i så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt och att detta egenvärde ger yttrandefriheten en särskild tyngd i intressekonflikter.

Vare sig yttrandefrihetsabsolutismen eller -maximalismen återspeglas i lagstiftningens reglering. Grundlagarna tar tvärtom upp åtskilliga undantag, hela kataloger av regler, där yttrandefriheten får vika för andra intressen. I dessa fall kan yttranden medföra ansvar. Men det finns icke desto mindre en anda av yttrandefrihetsabsolutism i svensk debatt.

Jag föreslår att denna andra utgör en essentiell beståndsdel av den allmänt omfattade bilden av yttrandefriheten i Sverige. Den obetvingade yttrandefriheten är normalstillståndet, är kärnan i denna anda, och det även när den kommer i konflikt med andra intressen eller rättigheter. Den absoluta eller maximalt vidsträckta yttrandefriheten är i det närmaste ett naturtillstånd och inskränkningar eller begränsningar är undantag från detta naturtillstånd.

Andan kan komma till uttryck när nya inskränkningar föreslås. (Det är mer sällan som inställningen utgör avstamp för kritik av redan etablerade inskränkningar.) När en reglering föreslås som kan antas skava mot yttrandefriheten är den absolutistiska eller maximalistiska inställningen vanligt förekommande. Motståndet mot vad som uppfattas som nya inskränkningar i yttrandefriheten vilar ofta på det implicita argumentet att yttrandefriheten i sig är skyddsvärd, även när den används på ett sätt som t.ex. skadar någon.

Argumentet har under senare tid framförts t.ex. i motståndet mot lagförslaget om förbud mot integritetskränkande fotografering. Den kan komma till uttryck i vår syn på reformbehov i andra länder. Det kan komma till uttryck i vårt stöd för vissa tekniker eller verksamheter.

Denna bild av den svenska yttrandefriheten korresponderar alltså inte med den rättsliga regleringen, trots att det i allmänhet är just den rättsliga regleringen av yttrandefriheten som betonas som central för vår tradition. Yttrandefrihetsabsolutismen och -maximalismen är i denna mening en vrångbild, och inte sällan en idealbild, av den svenska yttrandefrihetstraditionen. Det är en bild som är attraktiv för många, sin förvrängning till trots. Det är denna bild som fick Wikileaks att söka sig till Sverige. Det är denna bild som vi söker exportera i resten av Europa och världen.

Denna anda är fertil jord för argument av typen ”information wants to be free”. Det märks särskilt i diskussionen om kommunikation över Internet. Medan lagstiftningen alltid utgått från att yttrandefriheten kräver begränsningar har kombinationen av den förvrängda självbilden av den svenska yttrandefrihetstraditionen och det ideal som framträder i det inledande Brand-citatet genererat en ny form av yttrandefrihetsabsolutism: Yttrandefriheten på Internet bör inte begränsas. Punkt. Eller så förekommer den i den något mer uppluckrade yttrandefrihetsmaximalistiska formen: En så vidsträckt yttrandefrihet på Internet har ett egenvärde, som andra fri- och rättigheter saknar.

Det vanligaste exemplet på yttrandefrihetens självklara begränsning är nog scenariot där någon av okynne ropar att elden är lös på en teater. Att ropa att elden är lös är förvisso ett yttrande och yttranden förtjänar förvisso att skyddas, men när yttrandefriheten används till att oberättigat skapa kalabalik får den vika för andra intressen, kanske närmast intresset av personlig säkerhet.

Det finns emellertid skarpare exempel än det falska larmet. Ett absolut skydd för yttrandefriheten skulle innebära att den som anstiftar till brott som mord eller sabotage inte skulle kunna avkrävas ansvar. Om jag anlitar någon att mörda min fiende genom att kommunicera över Facebook så kan naturligtvis inte min yttrandefrihet anföras som ett ansvarsbefriande argument. Det beror emellertid inte på, som ibland antas, att de yttranden som utgör min beställning av ett mord inte skulle omfattas av yttrandefriheten. Alla yttranden omfattas. Men vissa yttranden förtjänar inte att skyddas när de kolliderar med andras intressen.

Ett yttrande som innebär en beställning av ett mord är det mest extrema exemplet på detta. Den totala yttrandefriheten är ohållbar. Men den är inte bara ohållbar. Den utgör inte heller ett idealtillstånd, i sammanhang bestående av mer än en människa. Det finns inte ens på ett abstrakt, principiellt plan utrymme för yttrandefrihetsabsolutism i ett samhälle.

På samma sätt förhåller det sig med den yttrandefrihetsmaximalistiska inställningen. Enligt denna inställning har en vidsträckt yttrandefrihet ett egenvärde, som andra fri- och rättigheter inte har. Inte heller denna inställning är principiellt försvarbar i ett samhälle. Hur vidsträckt yttrandefriheten ska antas vara, eller göras, beror på vad den används till. Det finns inget egenvärde i en så extensiv yttrandefrihet som möjligt. Det kan finnas ett egenvärde i yttrandefrihet, men inte i dess utsträckning. Jag tror att detta kan uppfattas som kontroversiellt, men låt mig ge ett konkret men världsfrånvänt exempel som illustrerar poängen tydligt.

Säg att vi lever i ett samhälle som har reglerat sin yttrandefrihet på det sätt som vårt samhälle idag har. Lagstiftaren föreslår en marginell, men dramatisk, förändring av systemet: Anstiftan av mord som sker genom yttranden över Internet ska avkriminaliseras, med motiveringen just att yttrandefrihetens har ett egenvärde. Ett samhälle som skulle genomföra en sådan reform är, påstår jag, inte i någon bemärkelse ett bättre samhälle än det tidigare. Det är förstås sämre i flera avseenden. Reformen riskerar att göra livet farligare för potentiella mordoffer och står stick i stäv med grundläggande tankar om retributiv rättvisa. Men det är inte i något avseende bättre. En utvidgning av yttrandefriheten är inte i sig positiv utan bara positiv utifrån vad den mer konkret innebär. Yttrandefrihetsmaximalismen lider av samma brist som sin absolutistiska storebror – det är normativt ohållbara positioner.

Information vill vara fri, säger maximen. Yttrandefriheten strävar mot totalitet eller maximal utsträckning. Men information måste betvingas. Yttrandefriheten måste begränsas. Ett samhälle med total informations- eller yttrandefrihet är ett samhälle som gör transparensen totalitär och integriteten till intet.

Publicerat i yttrandefrihet | Märkt | Lämna en kommentar